Nu i förra veckan fick jag då hem förhörs protokollet från alla förhör med mera från misshandeln.

Har läst igenom det och de frågor jag behöver svar på har jag ställt till min advokat via mejl. Hoppas hon kan svara på dem. Det känns som om rättegången mot min före detta man snart är på väg. Nu är det bara att hoppas att den blir relativt snart. Har ju väntat sedan i mars på att den ska bli av. Det var då han slog mig. Det är snart 8 månader sen.

Igår skulle vi ha firat 1 år som gifta. Jag är glad att jag gick i tid och att jag har livet än så länge i behåll.

Jag har fortfarande mitt överfalls alarm. Har det med mig vart jag än går.

Men det är drygt att leva ett sådant här liv. Man är på helspänn så fort man går utanför dörren. Kommer han eller kommer han inte? Man blir lätt störd av att leva så här i ovisshet. Man är så jävla rädd så fort man går utanför sitt eget hem, ingen som inte levt så här kan inte föreställa sig vad detta tär på ens psyke. Jag har nu stått ut i 8 månader. Hur länge skulle en normal människa orka leva så? Jag fattar inte att jag orkar i huvudtaget. Men på något sätt så måste man vara stark för att överleva.

Nu ska jag straxt ta mig en promenad ner till affären. Och få hoppas att slippa trycka på larmet. Om jag har tur så lämnar han mig ifred. Vet inte om det bara är en känsla jag har att han ej har gett sig ännu, men det visar sig om han dyker upp där jag befinner mig. Hoppet om att få vara ifred finns, men har han det i sina tankar, att verkligen lämna mig ifred? Man hoppas från dag till dag att det ska vara så, men jag litar inte på honom och jag är rädd så fort jag låser min dörr på utsidan.

Hoppas jag överlever denna promenad....