Dagarna går. Mår relativt bra idag. Men tankarna finns där hela tiden. Och hoppet att det någon dag ska komma ett brev eller så att dagen för rättegången ska komma. Vill ha detta skit ur världen nu och gå vidare.

Det känns som om det är på rätt väg iallafall. Sedan är det ju bara att hoppas på det.

Man vill ju kunna börja leva igen. Men jag tycker att det har börjat vänt. Kanske man kan våga tro på livet igen?

Det vore ju underbart.

Synd bara att man läser så ofta om detta med just kvinnovåld. Det står flera gånger i veckan om män som slår i tidningarna. Det gör ont i mig varje gång jag läser om det. Man är ju inte ensam om dessa problem men det är hemskt att läsa att så många kvinnor får stryk av sina män i sitt hem.

Jag hoppas att en dag så ska detta meningslösa våld få mer uppmärksamhet av de myndigheter som det berör och att det blir en hårdare lag mot dessa män eller kräk.

Att bli slagen,hotad eller kränkt är ett helvete att leva med. Även efter att man lämnat dessa idioter till män. Man har så mycket att bemästra och det tar på krafterna. Man orkar inte hur mycket som helst. Men ändå försöker man att stå ut och kämpar på. Att ta dagen som den kommer gör jag för varje dag som går. Det är kämpigt men tydligen är hoppet det sista som överger oss. Vi kvinnor är starka psykiskt nog ändå. Vi kämpar. Men samtidigt är det viktigt att våra med människor stöttar och hjälper oss så att vi orkar gå vidare. Jag är glad att jag har min familj och några vänner som orkar stötta mig. Vad hade jag gjort utan dem?

Ja, jag får vänta vidare och hoppas att detta brev så snart som möjligt dimper ner i min brev låda. Jag vill ha ett avslut. Och det nu.

  Idag är det precis ett halv år sedan jag lämnade dig. Det känns bra att jag gick i tid.

Vad hade hänt annars? Blir rädd bara av tanken.

Jag ska försöka att inte tänka så mycket på det som hände för exakt 6 månader sedan men det är inte så lätt att glömma. Det gör ont i mig fortfarande. Och det finns vissa delar av min kropp som har sviter efter misshandeln som jag får gå till sjukgymnast för. Men de värsta ärren sitter på insidan.

Jag ska försöka göra denna dag till det bästa.

Jag vill glömma.....

Låt mig bara vara i fred så kanske jag får ro att gå vidare.

Män som du som slår kvinnor är inte värda att ens tänka på.

Jag ska försöka ta mig samman idag. Men som sagt, denna dag för 6 månader sedan var ett helvete...

Hoppas du får ditt straff en vacker dag för det.
 Det är bara att hoppas på det.

Nu ska jag försöka gå vidare.

Helst vill jag sova bort hela den här dagen.

Men framför allt sluta tänka tillbaka, det gör för ont. Fortfarande.

Igår var så polisen iallafall här och kollade mitt överfallslarm. De gav mig ingen ny då den strulade den nya, men jag fick knappa in ett direkt nummer som går via 112, i min egna telefon. Ska eventuellt få en annan då de kan få den att fungera. Den strulade med någon inställning det larm jag skulle få men jag hoppas att jag får den så snart som möjligt. Litar inte riktigt på att jag hinner larma från min telefon om något skulle hända mig. Om nu min ex man fick tag i mig. Nu ska man ju hinna få ur knapp låset och även hinna slå det tilltänkta numret där de sedan ser att det just är jag som larmar. Verkar mycket krångligt. Och vad hinner man med att göra då man känner sig hotad? Det förra larmet var det ju bara att trycka på en knapp, så såg de t.o.m vart jag var eller är. Med min egna telefon måste jag uppge hela tiden var jag är. Alltså måste jag hela tiden hålla reda på, på vilken gata mm som jag är på. Tänker man på det om nu dåren skulle dyka upp?

Näe, man får nog både larma och försöka ta sig ifrån galningen på något vis.

Hoppas bara att jag slipper det. Vill inte hamna i en sådan situation. Vill ha honom så långt borta från mig som möjligt. Jag vill ha honom ur mitt liv.

Nu ska jag morna mig. Sedan kan dagen få komma. Ute lyser solen. Får glädja mig av det....Kram

  Jag kämpar vidare. Tar en dag i taget. Har sovit dåligt i natt då jag låg och grubblade i vanlig ordning.

Att se sin plågo ande igår kväll tog på mina krafter mer än jag trodde.

Jag vaknade flera gånger i natt. Mardrömmarna tar aldrig slut. Jag vaknar aldrig upp från dem. När ska de ta slut? Jag vill att den eventuella rättegången mot min ex man snart ska infinna sig, så jag kan gå vidare sen. Om jag kan gå vidare. Mycket beror ju på om han lämnar mig ifred.

Bara det där att han kollade upp mot mitt fönster igår, fick mig att frysa till is.

Han vet tydligen var jag bor nu. Trots att jag har skyddad adress. Men jag har ju varit med förr och vet hur lätt det är att få reda på adresser och annat om man nu vill ha tag i någon.

Känns ganska så skönt med larmet, även om jag inte tordes trycka på det sist han och jag stötte ihop.

Men nästa gång jag ser honom i min närhet ska jag trycka. Och det hårt.

Och hoppas att polisen hinner komma i tid.

Polisen kommer ju hit imorgon och uppgraderar mitt överfallslarm. Ska berätta min oro för de då om att han eventuellt vet var jag bor. Kanske de lyssnar extra noga då.

Har ju blivit behandlad på olika sätt av polisen den sista tiden. En del man pratar med förstår och försöker lugna ner en. En del andra tar detta inte allt för allvarligt.

Att leva under hot är hemskt. Man vet inte från dag till dag vad som kan hända.

Man försöker bara att överleva.

Jag tar en dag i taget. Och försöker vara stark. Då jag orkar....

Men ovissheten som nu är får mig att må lite sämre. Att inte veta var mannen är som jagar en, är jobbigt att leva med. Och jagar han mig fortfarande, eller är det bara en känsla jag har? Man kan aldrig vara riktigt säker. Man måste vara på sin vakt hela tiden. Är man ute och går så hatar jag tex, när någon kommer bakifrån. Då kan jag stanna upp och låta den passera mig.

Men jag kan ju inte bara hålla mig inomhus i min bostad. Ibland så måste man ju gå ut.

Det känns som en katt och råtta lek. Och jag är råttan...

Kommer katten, eller klarar man sig.

Psyket mår inte alls bra av detta.

Och skulle man nu plocka i sig en massa anti depressiv medicin så kanske man inte är lika vaken som man måste vara då man är ute och går. Är rädd att jag inte är försiktig av mig om jag tar dessa mediciner. Därför försöker jag låta bli dem. Trots att jag skulle behöva äta dem.

Allt blir som en ond cirkel.

Hur man än gör, så har man arslet bak...

Jag funderar en hel del också. På allt runtikring.

Jag börjar känna mig tjatig när det gäller mina nära och kära då jag som oftast talar om detta liv. Men det är ju så jag lever och behöver prata av mig om det ibland, då tankarna far omkring. Och rädslan kommer. Men jag kan förstå att det är jobbigt att lyssna på hela tiden.

Jag har hamnat i en återvänds gränd som jag skulle behöva ta mig ur. Men hur gör man?

Jag vill ju börja leva igen. Men kan inte det förnst jag får lugn och ro omkring mig. Hoppas de mina förstår vad jag menar. Orkar de lyssna ännu en gång? Det lär väl visa sig. Men jag hatar att leva så här. Det knäcker mig.

Jag har nu levt så här i 6 månader. Hur länge ska man stå ut? Innan man rasar totalt?

Har ju redan legat inlagd på psyk en gång. Men ska jag behöva bosätta mig där för att orka gå vidare?

Jag vill ju bara leva ett så normalt liv som möjligt. Men är det möjligt?

Får jag vara i fred? Det är största frågan. Ingen vet, jag vet inte.

Katt och råtta leken fortsätter...

En vacker dag kanske katten får tag i en....=(

En Valkyria är ett kvinnligt andeväsen inom nordisk mytologi.

Kände att det passade min nya blogg jag startat just för mitt ändamål.

Jag vill ju skriva av mig mina tankar och funderingar kring mitt helvetiska liv som varit, som misshandlad kvinna.

Så här kommer det stå saker som jag går och funderar över och saker som jag blir både arg och ledsen över.

Och ni får ha tålamod med mig. Jag är ingen van bloggare. Men skam den som ger sig. Den kommer att bli bättre, bara jag lär mig. Huvudsaken är att jag har ett ställe där jag kan skriva av mig det jag känner för stunden.

Tålamod är ett ord jag lärde mig en gång. Eller försökte mig på att lära iallafall.

Så läs om ni orkar vad jag skriver, eller låt bli. Ni väljer själva.

Nu är första orden sagda iallafall. Följ mina tankar och funderingar, eller låt bli. Ni väljer som sagt själva.