Jag kämpar vidare. Tar en dag i taget. Har sovit dåligt i natt då jag låg och grubblade i vanlig ordning.

Att se sin plågo ande igår kväll tog på mina krafter mer än jag trodde.

Jag vaknade flera gånger i natt. Mardrömmarna tar aldrig slut. Jag vaknar aldrig upp från dem. När ska de ta slut? Jag vill att den eventuella rättegången mot min ex man snart ska infinna sig, så jag kan gå vidare sen. Om jag kan gå vidare. Mycket beror ju på om han lämnar mig ifred.

Bara det där att han kollade upp mot mitt fönster igår, fick mig att frysa till is.

Han vet tydligen var jag bor nu. Trots att jag har skyddad adress. Men jag har ju varit med förr och vet hur lätt det är att få reda på adresser och annat om man nu vill ha tag i någon.

Känns ganska så skönt med larmet, även om jag inte tordes trycka på det sist han och jag stötte ihop.

Men nästa gång jag ser honom i min närhet ska jag trycka. Och det hårt.

Och hoppas att polisen hinner komma i tid.

Polisen kommer ju hit imorgon och uppgraderar mitt överfallslarm. Ska berätta min oro för de då om att han eventuellt vet var jag bor. Kanske de lyssnar extra noga då.

Har ju blivit behandlad på olika sätt av polisen den sista tiden. En del man pratar med förstår och försöker lugna ner en. En del andra tar detta inte allt för allvarligt.

Att leva under hot är hemskt. Man vet inte från dag till dag vad som kan hända.

Man försöker bara att överleva.

Jag tar en dag i taget. Och försöker vara stark. Då jag orkar....

Men ovissheten som nu är får mig att må lite sämre. Att inte veta var mannen är som jagar en, är jobbigt att leva med. Och jagar han mig fortfarande, eller är det bara en känsla jag har? Man kan aldrig vara riktigt säker. Man måste vara på sin vakt hela tiden. Är man ute och går så hatar jag tex, när någon kommer bakifrån. Då kan jag stanna upp och låta den passera mig.

Men jag kan ju inte bara hålla mig inomhus i min bostad. Ibland så måste man ju gå ut.

Det känns som en katt och råtta lek. Och jag är råttan...

Kommer katten, eller klarar man sig.

Psyket mår inte alls bra av detta.

Och skulle man nu plocka i sig en massa anti depressiv medicin så kanske man inte är lika vaken som man måste vara då man är ute och går. Är rädd att jag inte är försiktig av mig om jag tar dessa mediciner. Därför försöker jag låta bli dem. Trots att jag skulle behöva äta dem.

Allt blir som en ond cirkel.

Hur man än gör, så har man arslet bak...

Jag funderar en hel del också. På allt runtikring.

Jag börjar känna mig tjatig när det gäller mina nära och kära då jag som oftast talar om detta liv. Men det är ju så jag lever och behöver prata av mig om det ibland, då tankarna far omkring. Och rädslan kommer. Men jag kan förstå att det är jobbigt att lyssna på hela tiden.

Jag har hamnat i en återvänds gränd som jag skulle behöva ta mig ur. Men hur gör man?

Jag vill ju börja leva igen. Men kan inte det förnst jag får lugn och ro omkring mig. Hoppas de mina förstår vad jag menar. Orkar de lyssna ännu en gång? Det lär väl visa sig. Men jag hatar att leva så här. Det knäcker mig.

Jag har nu levt så här i 6 månader. Hur länge ska man stå ut? Innan man rasar totalt?

Har ju redan legat inlagd på psyk en gång. Men ska jag behöva bosätta mig där för att orka gå vidare?

Jag vill ju bara leva ett så normalt liv som möjligt. Men är det möjligt?

Får jag vara i fred? Det är största frågan. Ingen vet, jag vet inte.

Katt och råtta leken fortsätter...

En vacker dag kanske katten får tag i en....=(