Dagarna går. Mår relativt bra idag. Men tankarna finns där hela tiden. Och hoppet att det någon dag ska komma ett brev eller så att dagen för rättegången ska komma. Vill ha detta skit ur världen nu och gå vidare.

Det känns som om det är på rätt väg iallafall. Sedan är det ju bara att hoppas på det.

Man vill ju kunna börja leva igen. Men jag tycker att det har börjat vänt. Kanske man kan våga tro på livet igen?

Det vore ju underbart.

Synd bara att man läser så ofta om detta med just kvinnovåld. Det står flera gånger i veckan om män som slår i tidningarna. Det gör ont i mig varje gång jag läser om det. Man är ju inte ensam om dessa problem men det är hemskt att läsa att så många kvinnor får stryk av sina män i sitt hem.

Jag hoppas att en dag så ska detta meningslösa våld få mer uppmärksamhet av de myndigheter som det berör och att det blir en hårdare lag mot dessa män eller kräk.

Att bli slagen,hotad eller kränkt är ett helvete att leva med. Även efter att man lämnat dessa idioter till män. Man har så mycket att bemästra och det tar på krafterna. Man orkar inte hur mycket som helst. Men ändå försöker man att stå ut och kämpar på. Att ta dagen som den kommer gör jag för varje dag som går. Det är kämpigt men tydligen är hoppet det sista som överger oss. Vi kvinnor är starka psykiskt nog ändå. Vi kämpar. Men samtidigt är det viktigt att våra med människor stöttar och hjälper oss så att vi orkar gå vidare. Jag är glad att jag har min familj och några vänner som orkar stötta mig. Vad hade jag gjort utan dem?

Ja, jag får vänta vidare och hoppas att detta brev så snart som möjligt dimper ner i min brev låda. Jag vill ha ett avslut. Och det nu.